Dikter

Skulle man koka ner Mariam Naraghis poesi till ett scenrum skulle det vara jämngrått. En datasal, ett gym, en villagata, eller kanske en parkeringsplats utanför Ikea. Många av hennes dikter utgår ifrån den sortens miljöer. Låter det andefattigt? Det är tvärtom livfullt och nyanserat. Ta bara Naraghis sätt att hantera något så dödligt trist som att plocka ur diskmaskinen: “Sedan är det viktigt att ta ut teskedarna i par, de är så känsliga för att bli ensamma kvar.” Eller vemodet över att sommaren snart är slut: “Det är redan rödspräcklig augusti och sommarskuggan galopperar efter oss”. Det är en sorts lyrisk realism som man vill vila i, och återvända till.