Dröm, baby, dröm
Wahlström & Widstrand
En bra titel ska inte underskattas och här går tankarna till låten från 1979 av det amerikanska bandet Suicide. Det finns massor av covers, men ingen har gjort det lika bra som Bruce Springsteen. Att lyssna på hans version är att dra iväg på en roadtrip, en vemodig resa längs en ödslig motorväg i natten.
Precis så känns det också att läsa Jenny Tunedals genomborrande och bitvis hjärtskärande diktsamling. Texterna, som kretsar kring sorg, är ofta suggestiva och lite svåra att grepp om. Ungefär som en överväldigande dröm som man bara minns brottstycken av när man vaknar i svettiga lakan. Det är storslagen läsning.
Trevlig läsning!
